sista dagen på året och dags att tänka igenom hur 2008 blev tillslut. ett fantastiskt år, ett rötet år eller bara ett helt okej år? jag vet inte. jag har inte reflekterat så mycket kring mitt 2008 och jag tänker inte göra det nu heller. det var en berg- och dalbana jag tog mig igenom med livet och förståndet i behåll—good enough for me.

däremot har jag bestämt mig för att 2009 ska bli året då jag faktiskt gör något med mitt liv: inget mer skjuta sig själv i foten, inget mer lägga saker på hyllan, inga fler ursäkter i allmänhet och framför allt inga mer jävla skuldkänslor. 2009 ska bara handla om mig och mina framgångar, och detta ska invigas med att köpa gymkort den 2 januari. hell's yeah!

när man är uttråkad och inte har en aning om vad man ska sysselsätta sig med är 'scrubs' säsong 5 och en stor skål yoghurt med müsli och russin räddaren i nöden. gosh, jag hade glömt bort hur mycket jag tycker om j.d., dr. cox och resten av gänget. it's like fallin' in love all over again.

update: jag kan inte hitta den här låten—heard ya talkin' av jeremy kay—någonstans men det lilla jag har fått höra är väldigt omtyckt, så om någon snäll själ därute har den i sin ägo skulle jag vara ytterst tacksam om jag kunde få den.

note to self: efter att du har skalat clementiner/apelsiner/citrusfrukter i allmänhet, pilla inte med händerna på ansiktet såvida du inte vill se rödsvullen ut. it's really not that hot. dessutom kliar det. aaargh! the itching!

för övrigt har jag hittat en perfekt julklapp till mig själv från mig själv. inte för att jag har råd att köpa den än, men när pengarna börjar rulla in på kontot en vacker dag är det jag som springer iväg och lägger slag på den. utan tvivel.

oh, jag längtar redan.

när jag når 30-årsåldern kommer jag fortfarande undra vad jag vill bli när jag blir stor.

på senare tid har vi haft lite matbrist här hemma. visserligen har vi klarat oss länge på enbart ris, couscous, pesto, ägg, ketchup, yoghurt, müsli och havregryn men någongång tar även det slut och då går det inte längre att ignorera magens väldigt bestämda åsikt om att det ta mig fan är på tiden med ordentligt käk i lägenheten.

"kött för fan!", vrålar den och bankar besticken i bordet, "kött och grönsaker och frukt och en rejäl måltid á la tallriksmodellen!"

and who am i to deny it all this? så idag kom jag hem med 2,5 kilo köttfärs, tre paprikor, fyra stora champinjoner och ett par fina clementiner. jag är fortfarande en bra bit ifrån tallriksmodellen but hey, nu blir det i alla fall köttfärssås och spaghetti ett par dagar framöver som omväxling.

för er som är intresserade vill jag berätta att det där med att lägga sig i fosterställning och hoppas på att allting löser sig av sig självt fungerar alldeles utmärkt och nej, jag dryper inte av sarkasm—jag menar allvar. det fungerar. inte för att det faktiskt fixar sig av sig självt, men man får i alla fall lite behövlig sömn och kan dagen efter upptäcka att räkningarna inte alls skulle betalas in idag utan imorgon och på onsdag. dessutom visar det sig att man hade ett kapitalkonto med lite pengar man inte rört på 21 år, så man var inte helt ekonomiskt körd ändå.

så nu vet ni hur den ekvationen ser ut.

problem > lägga sig i fosterställning = success.

shitshitshitfuckfuckfuckelifuck.

typ femtioelva räkningar att betala imorgon och jag är så pank att jag knappt har råd att andas—tur för mig att syre fortfarande är gratis or i'd be utterly screwed. hur fixar man en sån situation?

för att citera johan glans, som gång efter gång lockar mig till skratt:

"det finns två olika typer av människor här i världen att när det uppstår problem... det är liksom den ena sorten som tänker 'oh, ett problem, hm... det här måste jag ta tag i och lösa', och så finns det den där andra sorten, som jag tillhör, som tänker 'oh, ett problem... jag går och lägger mig och så... jag lägger mig i fosterställning och så kanske det löser sig av sig självt.'"

och det är faktiskt det jag ska göra nu.

gå och lägga mig—i fosterställning—och hoppas att det löser sig av sig självt.

jag har insett att jag på senare tid har verkat lite... ja, vad ska man säga? lite halvnere kanske? smågnällig? butter, bitter, batter—okej, now i'm just being silly. jag har i vilket fall som helst inte varit mitt vanliga jag här på bloggen, vad nu det innebär, och även i min vardag har mungiporna legat ovanligt långt ner vissa stunder. men nu är det dags att rycka upp sig igen och bli little miss sunshine on a daily basis, och jeff dunham och walter hjälper mig definitivt på vägen: gotta love that old man.

quick question:

är det en sjukdom att vilja ha det städat och tycka att man kan diska upp efter sig efter att man har använt någonting—och då snackar jag inte ett par dagar senare utan kanske en timma eller så efteråt—eller är det bara så att en person som denna inte går hand i hand med en person som tycker att det är helt okej att bo i ett tumult av kaos?

jag vet inte.

det enda jag vet är att gabriel och jag har korta stubiner just nu.

eh, just det. god jul allihopa!

psst: mute math - spotlight (twilight remix)

som vanligt irrade jag runt på stan i jakt efter julklappar dagen före julafton, utan någon som helst aning om vad jag skulle köpa och vilka som skulle få äran att bli tilldelade en. det är samma stabila taktik jag har haft sen jag var gammal nog att inte bara få julklappar. dessutom var jag tvungen att hålla mig inom en ekonomiskt hållbar ram. min situation just nu är allt annat än ljus: jag klarar knappt av att betala min del av hyran och det ser ut som att jag får leva på vatten och bröd i en månad. känns ju bra—eller kanske inte. så vill ni ge mig den perfekta julklappen? ge mig ett jobb och jag kommer vara er evigt tacksamma livet ut, i shit you not.


update: nu har jag hittat nio jobb jag ska söka—wish me luck or something.

glädje är när man ser att studiebidraget man har väntat på i en månads tid har blivit insatt på kontot och att det dessutom är hundra spänn mer än man väntat sig. sweet! att csn är dumma i huvudet som tycker att det är en bra idé att dela ut pengarna dagen innan julafton, det är en annan historia.

all i want for christmas—eller ja, inte allt men en liten del—is:

1) pengar
2) gymkort
3) a date with the zuuupah cute g-dragon of the korean group big bang—jag skojar inte, jag har gått och blivit sjukt mycket fan girl att det nästan passerar gränsen för pinsamt

jag är en besvikelse, en kallhjärtad dotter utan ambitioner och framtid. därför känner min mamma att hon måste ta tag i mig, att hon på något vis måste pusha mig till en trygg karriär, stabil ekonomi och det där som går under benämningen lycka. hon ser det som sin uppgift att hindra mig från att bli en loser och på så vis även säkra den stolthet hon så länge velat känna för sitt yngsta barn.

hur går hon till väga?

hon försöker motivera mig med omvänd psykologi—dvs, hon talar om för mig att hon är besviken på mig och att jag är en kallhjärtad dotter utan några som helst tankar på hur mina föräldrar känner inför faktumet att jag inte har en ordentlig utbildning och en ekonomi som i dagsläget equals obefintlig, samtidigt som jag delar en lägenhet jag inte har råd med. och när jag—som har hört detta snack ett tiotal gånger tidigare och inte längre orkar svälja all skit—snäser till slänger hon in att hon måste ha varit en väldigt dålig mamma som inte lyckades uppfostra sin dotter ordentligt.

jag vill förtydliga en sak: jag älskar min mamma, det gör jag verkligen—av hela mitt kalla hjärta—och egentligen är hon en av de mest kärleksfulla, generösa och omtänksamma personer jag vet om. don't get it all wrong, hon är underbar. men när hon trycker alla negativa känslor och tankar som hon har angående mig och mitt liv i ansiktet på mig...

jag säger inte att det är svårt att vända andra kinden till. däremot är det svårt att koppla bort smärtan från alla de små nålarna hon punkterade mitt hjärta med så fort hon nämnde ordet 'besvikelse'. det är så otroligt svårt.

jag har haft mycket för mig den senaste tiden och har varken haft, hittat eller tagit mig tid till att skriva i samma anda som jag en gång brukade. egentligen har jag inte tid nu heller men ikväll ska jag ta mig tid, för nu är det en gnällig kath som vill ut och bara fräsa åt allt och alla i allmänhet och väldigt generellt.

men det blir som sagt senare ikväll. nu vankas det julmiddag ute i masthugget.

kära morgonpigga människor,

jag vette fan hur ni gör men det är väldigt imponerande att ni klarar av att gå upp utan att vara på ett sånt hiskeligt dåligt humör att ni är beredda att banka skiten ur allt och alla som stör er ljuva sömn, inklusive er själva.

teach me how, please.

jag har suttit och kollat på en massa eddie izzard-klipp under kvällen och skrattat mig halvt till döds, men så upptäckte jag något alldeles nyligen som fick mig att, ja, dö av skratt inombords. jag ska inte gå in på detaljer men seriöst, try being fuckin' cool and mature about it—jag vet att jag hade varit det om jag hamnat i samma situation.

hur många gånger måste man snubbla innan man lär sig gå?

igår kväll kom jag hem till en tom lägenhet. de flesta (i.e alla) i min umgängeskrets hade sett detta som något trist och kanske till och med jobbigt, men jag var helt lyrisk över tystnaden som mötte mig när jag klev innanför dörren. det är nog få personer som älskar att vara ensamma lika mycket som jag gör. jag tror det har att göra med att jag aldrig någonsin har varit ensam i mitt liv: när jag växte upp var mamma och pappa alltid hemma när jag gick till och från skolan, nere i thailand lämnade mina släktingar aldrig någonsin min sida. det fanns helt enkelt inte mycket utrymme för mig att vara för mig själv, så jag tvekar aldrig när såna tillfällen erbjuds. att jag inte gör något vettigt alls under den tiden är en helt annan femma.

just det ja, klockan tre inatt kom gabriel och daniel hem ganska packade med en julgran: den står nu ute på vår balkong i väntan på att vi ska skaffa någon slags julgransfot och julpynt att pryda den med. det ni.

vem kan vara ledsen när man har en chunky monkey to cheer you up—visserligen inte min egna men ändå—eller när man lyssnar till alejandro manzanos ljuva stämma? jag har spenderat större delen av min tid sen i måndags med att lyssna på hans covers: de är guld värda.

update: den går på repeat, repeat, repeat just nu.

mitt liv just nu är kantat med komplikationer och problem on a daily basis, men ibland vill jag tro att mitt liv leker trots detta. jag är omgiven av personer som bryr sig om mig, piggar upp mig och får mig att skratta utan ansträngning. det gör att jag för en stund kan koppla bort allt och sluta tänka på alla tänk om, måsten och gör inte: att jag kan sluta tänka på andra och låta mig själv vara glad för en stund.

och gudarna ska veta att jag är trött på att alltid ta hänsyn till andra och sätta deras välmående och lycka framför min egna.

psst: dashboard confessional - hold on

tiden då allt var mycket varmare, mycket enklare, mycket mer zen. i could use some of that now.

när man somnar i soffan framför the big bang theory är man ganska rejält trött—jag har lakansränder på kinderna som bevis för detta—så sängen och minst åtta timmar välbehövd sömn låter väldigt lockande just nu.

det är allt jag har att säga.

03:03

my oh my. det betyder två saker:

1) någon tänker på/drömmer om mig, which is nice—unless it's a fugly and kinda creepy person, but let's say it's not and just be cool about it—och 2) jag borde ligga och sova nu.

det händer lite då och då och jag borde vara van vid det här laget, men jag blir lika förvånad varje gång det behagliga och mjuka bruset av tystnad i mina öron förvandlas till ett litet pip, för att sen försvinna igen efter en dryg minut. what's up with that?

varningsklocka, säger en röst i mitt huvud.

min kamera ligger undangömd i en av garderoberna tillsammans med stativet, med ett antal tjocktröjor ovanpå som blivit ditslängda i farten, och jag har inte tagit bilder sen den 1 november. jag dör lite inombords när jag tänker på det. när slutade jag tycka om att fotografera?

det finns mycket jag borde ta mig i kragen och göra, men det här är prioritering numero uno: fotografera. allt. varje vaken stund, varje onödig detalj, varje vardaglig impuls—klick, klick, fuckin' klick.

starting tomorrow.

det har gått två månader sen jag och gabriel flyttade in i lägenheten. mycket har hänt under den tiden men något som däremot aldrig tycks ske är dammsugandet. yes, ni läste rätt, vi har inte dammsugit på två månader och dammråttorna är nu så stora och utspridda att man blir mörkrädd. jag skojar inte, de är friggin' gigantic! om det hade funnits mästerskap i stora, lite halväckliga dammråttor hade vi tveklöst tagit hem guldmedaljerna.

med andra ord är det dags att plocka fram dammsugaren, vilket jag hade hunnit göra minst tre gånger under de här två månaderna om vi faktiskt haft pengar att lägga på en. tur att man har föräldrar som gärna lånar ut sin dammsugare när man förklarar hur det ligger till: att man en dag kommer vakna täckt från topp till tå i dammråttor, som av någon oförklarlig anledning utvecklat en smak för människokött och gnager bort halva kroppen.

och ja, mina drömmar har på senaste varit lite halvkonstiga.

tro inte att jag har försvunnit, även om det är förståeligt att dra den slutsatsen.

mitt temporära blogguppehåll beror helt och hållet på daniel och hans ockupation av min dator. don't get me wrong, jag har ingenting emot det med tanke på att jag får ben & jerry's och annat gott som tack för min uppoffring, men det leder till att bloggen står stilla lite då och då.

i'll be back soon enough, though—you just wait and see.